Joanna Rytel

Subversivt på sängkanten

---

   

Bildmaterial

   

                                                    Filmen "Flasher girl on tour" är regisserad av Joanna Rytel.

       

                                                    Filmen "Fruitcake" är regisserad av Sara Kaaman och Ester Martin Bergsmark.

         

Dirty Diaries. 12 Shorts of Feminist Porn

      

Redaktör Mia Engberg

Njuta Films

 

---

  dvd.   ”Hon är inte nöjd förrän hon krossat både kapitalet och könsförtrycket. Och hon vill att du ska ha bättre sex.” Så har musikjournalisten Fredrik Strage beskrivit dokumentärfilmaren Mia Engberg, aktuell med projektet Dirty Diaries som har dvd-premiär i morgon. Det består av tolv filmer gjorda av kvinnliga regissörer – Joanna Rytel, Elin Magnusson, Sara Kaaman, Ester Martin Bergsmark, Nelli Roselli, Tora Mårtens, Ingrid Ryberg, Åsa Sandzén, Universal Pussy, Wolfe Madam, Jennifer Rainsford, Pella Kågerman och Marit Östberg. De har fått uppdraget att utifrån sina egna preferenser skapa porrfilm.

”Hardcore action and vanilla sex, queer and straight, flashing and fucking, provocation, penetration and poetry” utlovas i detta som alltså kallas feministisk porrfilm. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan porrfilm var feministisk? Motståndet bland feminister var länge kompakt – inte så konstigt med tanke på de vidriga produktionsvillkor genren präglats av. Kvinnor kände inte heller igen sig i den bild av deras sexualitet som förmedlades i porrfilm. Sedan utbröt under 1980-talet den omfattande debatt som kallats ”Feminist sex wars” när porrmotståndet ifrågasattes och luckrades upp. Många feminister hävdade då att kvinnor måste protestera mot traditionell pornografi genom att själva aktivt skildra kvinnlig sexualitet. Det framhölls som den mest effektiva metoden för att kritisera manschauvinistisk förtryckarförnedringsporr.

Någonstans i denna efterföljd befinner sig alltså Mia Engberg. Med "Dirty Diaries" säger hon sig vilja befria våra sexuella fantasier från de kommersiella bilderna och utmana vår syn på oss själva och vår uppfattning om pornografi. Lyckas hon med detta? Inte med de bidrag som skildrar sex på vad som väl måste kallas traditionellt sätt (om än ibland mellan två kvinnor). Här rubbas inga fundament. Däremot verkar samtliga inblandade uppriktigt njuta; något som kanske är banbrytande i sig. Detta är inte på låtsas, får man i alla fall intryck av.

Joanna Rytels bidrag ”Flasher Girl on Tour” lever däremot upp till Mia Engbergs målsättning. Filmen sticker ut i sin trotsigt programmatiska agenda: Joanna Rytel blottar sig, verkar det, i ren protest mot alla gubbar som gör det. Som en makthandling. Kan de, kan jag. Det är roligt och modigt och knäppt på en gång. Liknande upplägg har Pella Kågermans ”Body Contact” i vilken hon och ”Sofia” via en webbsite raggar upp en man som sedan filmas medan han och Sofia har sex. Hon är dock rätt oengagerad; kastar blickar mot kameran för att kolla ljuset eller vinkeln. När han gått, brister hon bara ut i skratt. Härmar hans dialekt. Syftet verkar vara att framställa honom som slav under sina begär, visa hur desperata män är. Han godkänner till och med (strax efter akten) sin medverkan i filmen. ”Ja, du fick nog några bra scener där” konstaterar han malligt – men i betraktarens öron enbart korkat. Åsa Sandzéns animerade ”Dildoman” följer liknande linje; här är kvinnorna som framträder på en sexklubb också dess ägare. En gubbe som besöker stället får finna sig i att hela hans kropp användas som dildo när kvinnorna plötsligt förvandlas jättar. Makt.

I Wolfe Madams ”On Your Back Woman!” där nakna kvinnor lustfyllt brottas och skrattar med befriande starkt självförtroende befinner sig förvisso långt från traditionell pornografi. Ändå är det ”Flasher Girl on Tour”, ”Body Contact” och ”Dildoman” som gör störst intryck.

När männen i dessa bidrag förvandlas till objekt sätts deras invanda egenskaper som aktiva och styrande ur spel. Istället hävdar kvinnliga subjekt rätten till den egna sexualiteten (dessutom med inslag av humor, vilket förstärker den omkastade maktbalansen). "Dirty Diaries" subversiva potential är starkast i dessa filmer, eftersom de så explicit med pornografin som redskap utmanar maskulin hegemoni och gör narr av en patriarkal samhällsordning.

       

Linda Fagerström